Konsten att överleva, och lämna…

Härregud det är allt annat än lätt!!

Den som säger det den vet ingenting om våld i nära relation.

Visste du att en kvinna i snitt tar tillbaka mannen 4-6 gånger innan det definitiva uppbrottet? Detsamma gäller en våldsutsatt man.

Den som inte levt med våld i nära relation frågar sig oftast ”Varför”. Och nog är det en berättigad fråga. Visst vore det så oerhört mycket lättare att bara säga ”Tack och adjö”, stänga dörren och gå, men så fungerar det väldigt sällan i ett våldförhållande.

För det första så handlar det om skuld, skam och rädsla men också om kärlek.

En kvinna som levt länge med våld i nära relation befinner sig i en så kallas ”normaliseringsprocess” och allt det som är onormalt har blivit normalt. Det är alltså helt normalt att bli kränkt, hotad och/eller slagen.

Skuld – skulden till att man känner sig delaktig i att allt hemskt är som det är är också en ytterst vanlig känsla. ”Det är inte ens fel att två träter”, ett ordspråk som de flesta vuxit upp med och som oftast sögs i sammanhang i samhället när två vuxna är oense om någonting.

I en destruktiv realtion är det sällan så. Det är oftast en person som är den som utövar våldet och en som tar emot det. Sen försvarar sig den våldsutsatta ibland på olika sätt, tack o lov, men detta är aldrig att vara ”medskyldig” till våldet utan att som sagt försvara sig och det är varje individs rättighet, men ändå är denna skuld oftast så uttalad och fylld med skam.

Skammen över att leva i ett förhållande som inte är bra eller perfekt är också ett stort hinder att ta sig över när man lever med våld. Vanligt är att man skäms över hur det blivit. Man vill inte att någon annan skall få veta. Skammen över att ”vara så svag” att man utsätts för våldet och inte kan ta sig ur det.

Rädslan över vad som skall hända om man lämnar håller kvar. Ofta finns det uttalade hot om vad som kommer att hända om hon lämnar eller avslöjar våldet. Hoten kan handla om allt möjligt men vanligast är att hota om att ta barnen/ djuren om partnern lämnar, sprida lögner om vad partnern ”är för någon”, hot om att partnern skall bli utan hus, pengar, bil och annat materiellt, hot om att ”förstöra den andres liv” eller hot om att ta den andres/ barnen/ djurens liv. Det är heller inte ovanligt att förövaren tydligt berättar för den utsatta hur dålig hon är, hur ful, fet, mager hon är, hur oduglig hon är osv. och att hon ska vara tacksam för att han ändå står ut med henne. Kränkningar efter kränkningar, ibland tydligt uttalade och ibland indirekta, inlindade eller passivt-aggressivt.

Vid en våldsutövning där något av detta ovannämnda förekommit så kommer i stort sett alltid en ursäkt från våldsutövaren efteråt. Detta är mera regel än undantag. Det är vid denna tidpunkt som våldsförövaren blir den där goa, fina mannen som man faktiskt älskar och allt som oftast så förlåter man honom. Inte helt ovanligt så finns present eller blommor med i scenario som en extra gåva efter det jobbiga som hände. Det är så mycket lättare att förlåta och hoppas på att ”detta var sista gången” än att ”gå emot” och riskera straff för att man inte accepterar ursäkten. 

För många, många våldsutsatta så är detta pendlande mellan våld och förlåtelse vardag – det är detta som leder till att det är så svårt att lämna.

I en normaliseringsprocess så är pendlandet en del av hur förhållandet ser ut, ”det är inte så konstigt med det”, men självklart så är det jättemärkligt att förstå sig på om man inte själv levt så här.

Det är så mycket som står på spel i förhållanden likt detta. Alla hot, ibland förtäckta, ibland uttalade, alla kränkningar, all kontroll ofta passivt-aggressivt, all rädsla, alla slag och så denna kärlek som ändå finns där, trots allt.

Visste du att en vanlig egenskap hos de som utsätts är att de har extra stort hjärta!?  Låter luddigt, jag vet men vanligen är detta fina människor som vill andra väl och som har en extra vilja att vilja hjälpa. Dvs. att många av dem som råkar på en våldförövare är verkligen godhjärtade människor. detta gäller både utsatta kvinnor och män. Man har ett högt hopp om att ”allt kommer att bli bättre bara jag härdar ut/ har tålamod”.

Så vad krävs då för att man skall våga och kunna lämna ett våldsförhållande?

Det krävs att man ”får nog”, för gott! 

Det krävs att det hela går för långt. Att det handlar om liv eller död eller att hoten/ slagen blir så farliga att kampen och viljan om att få förhållandet att fungera helt utesluts. Det kan också, i vissa fall, handla om att någon annan sett och förstått och att den utsatta får rejält med stöd och hjälp att lämna…men det är sällan denna hjälp faktiskt finns.

Nu skall tilläggas att i ett förhållande som inte är långt gånget är det oftast betydligt lättare att lämna. Har man inte kommit in i normaliseringsprocessen eller om förövaren inte hunnit så långt i sitt maktutövande så finns det heller inte lika starka band som håller kvar, dsv. det är faktiskt ”bara att gå”… den kommentaren som så många våldsutsatta hört flera gånger, om inte annat som en fråga efter att de lämnat. Den kommentaren som oftast vittnar om att den som ställt påståendet inte alls förstår.

Så att komma ihåg är alltså; NEJ det är inte alltid ”bara att gå”, det är faktiskt rent ut sagt ytterst sällan ”bara att gå”. Det är en process att kunna och att ha mod att lämna, och att våga fortsätta att leva efteråt!

En person som tagit sig ut ur ett längre våldsförhållande (längden varierar helt beroende på hur mycket våld som förekommit och på vilket sätt, ett längre förhållande kan alltså vara allt från 6 månader till mer än 30 år) bär för alltid med sig erfarenheter i form av ärr.

En del bär även med sig fysiska skador som i varierad grad påverkar dem resten av livet, men ALLA bär med sig psykiska ärr som aldrig någonsin försvinner. Aldrig, aldrig, aldrig.

Många får en PTSD (Post traumatisk stress disorder) som de får leva med, vare sig man orkar eller inte. Minnen far upp till ytan och skrämmer i tid och otid eller något i nuet påminner plötsligt om tidigare händelser. Ofta är detta fruktansvärt skrämmande, ångestframkallande och kan resultera i jobbiga reaktioner. Att bära på PTSD innebär att man inte kan påverka de minnen eller de förvärvda reaktioner man får, de kommer och de sker utan att man kan påverka dem. Långvarig terapi är det enda som kan få en PTSD att mildras.

Jag har levt med skuld, ska och rädsla.

Jag bär med mig livslånga och livsomvälvande fysiska skador.

Jag bär med mig livslånga och livsomvälvande psykiska ärr.

Jag har gått många år i psykoterapi men är fortfarande diagnostiserad med PTSD.

Våld i nära relation kan förvandla en människa fullständigt.

Drömmar kan omkullkastas, glädje kan ändlöst rinna bort, tron kan förgås.

Har man inte möjlighet att hitta styrka, vilja och hopp så blir livet väldigt svårt, det är det ändå. Ingen skall behöva leva i ensamhet, utan stöd eller hjälp efter att ha lämnat. Allt det man varit med om kan äta upp en. Man behöver stöd, en hand att hålla i som visar vägen ut och fram, en kram, tröstande ord, någon som säger att det är okej att känna så här, Man behöver hjälp att klättra upp ur avgrunden, hjälp att se framåt, hjälp att ev. polisanmäla, hjälp att ta sig igenom rättegång, hjälp att förstå att det jag varit med om ALDRIG är okej, att det jag varit med om varit fel, hjälp att förstå att vägen är lång nu – men att det blir bättre, längre fram så blir det bättre.

En fri våldsutsatt – är en skadad fågel – långsamt åter på väg mot livet!

💔

/ Linda Lj

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *