Våldet är allas ansvar!

Våld i nära relation är idag så vanligt förekommande att samhället i viss mån inte längre bryr sig.

Ja visst, det låter fruktansvärt men det är faktiskt sant.

Även vår samhällsuppbyggnad, vår individualism och vår kultur bidrar till att detta våld får fortsätta. Aldrig förr har vi varit sådana stora individualister, aldrig förr har vi ”lagt oss i” varandras välmående lika lite som de sista 30 åren.

I många år har samhället och familjen uppfostrat barn i att förverkliga sina drömmar och nå sina personliga mål med stor framgång.

Jo visst, nu drar jag alla över en kant och det är inte okej alls, men varför har vårt samhälle blivit som det är idag? Jo, till stor del därför att vi slutat att bry oss om varandra och för att vi många gånger väljer att blunda när vi ser, hör eller anar att en människa i vår omgivning far illa.

Kära medmänniskor, det är bara genom att vi, var och en av oss, tar ett steg framåt och säger ifrån som vi kan få en tydlig förändring i vårt samhälle vad gäller våldet i nära relation. Vi måste börja måna om varandra, stötta dem som behöver stöttas och våga agera när något är eller kan vara fel.

VÅGA! Våga vara en medmänniska. Det kan vara helt avgörande för en utsatt person. Det kan vara det som gör att det utsatta förstår att det hen utsätts/ utsatts för inte är okej. Det kan vara detta som gör att den utsatta tar mod till sig och lämnar. Det kan vara det som gör att myndigheter får veta och kan hjälpa. Det kan vara det som gör att just denna utsatta person överlever.

Du kan genom att om och om igen fråga den som du tror kan vara utsatt för våld om denna person just utsätts för våld. Det kan verka meningslöst och det kan kännas obekvämt men det kan vara det som gör att personen en dag hört frågan tillräckligt många gånger för att ha samlat tillräckligt mycket mod och gjort tillräckligt bra plan för att kunna lämna det destruktiva och farliga förhållandet.

Jag vet, för jag var där. Ingen frågade. Ingen ville ”lägga sig i” men många anade eller kanske visste. Jag vet inte riktigt än idag, 27 år senare. Det jag vet är att människor som utsatts för våld i nära relation där både fysisk, psykisk, sexuellt och troligen även ekonomiskt våld förekommer kommer för alltid ha stora men i sina liv. En del överlever, andra inte. En del orkar och kan bli hyfsat fungerande igen, andra inte. En del läker någorlunda från alla synliga och osynliga ärr, andra inte. En del vågar gå vidare och möta en ny partner senare, andra inte. En del orkar plocka ihop sig socialt igen och orkar arbeta igen, skaffa en umgängeskrets och ett socialt utbyte, andra inte.

Oavsett så kommer minnen och inre oro alltid finnas kvar. ALLTID.

Ibland undrar jag vem vi skulle varit utan det våld som mina barn och jag utsattes för. Vilka andra möjligheter hade kommit i vår väg, eller hinder. En sak vet jag och det är att om någon vågat bry sig, vågat fråga mig då eller vågat anmält då de såg mina barn rädda och förvirrade eller mig blåslagen; då hade våra liv mest troligt varit annorlunda idag. Vi skulle troligen ha färre fruktansvärda minnen, färre läkta sårskador och benbrott, mera ork, mindre ångest, färre PTSD-utlöst situationer, kanske nått våra drömmars mål. Jag skulle troligen haft en fungerande kropp, en hjärna som kunde tänka i samma takt som innan och kanske att vi skulle känna att vi är lika värdefulla som alla människor har rätt att få känna.

Jag har lärt mig en sak i och med våldet och det är att alltid våga agera, hellre en gång för mycket där det visar sig att jag hade fel än en gång för lite med insikt om att ännu en person får utstå det helvete som mina ungar tvingades stiga in i livet genom.

Var rädda om varandra och våga gör skillnad, för oss alla!

Kram/Linda Ljungdahl (Grundare av Courage 4 Life)

Utan varandra är vi ingenting.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *